Länge, länge har jag velat ha en egen hund,
en agilityhund. En som jag kunde tävla med, en som skulle kunna alla
hinder utantill. En som jag älskade, en egen bästa vän. När drömmen
började så tränade jag med en italiensk vinthund, Laila. Jag fattar
verkligen inte idag hur jag kunde ha tålamod då, att träna med henne.
Jag letade runt massor, massor efter den
perfekta hunden. Då, efter mycket letande, hittade jag en kennel med två
tikvalpar till salu. Jag blev helt kär i en av valparna i kullen.
Perfekt tecknad, och fruktansvärt söt. Mamma och jag hade då bokat in
två kennelbesök, varav ett på kenneln med den söta valpen. Det första
jag möttes av var fem glada valpar som hoppade omkring hur mycket som
helst. Bara sju veckor gamla. En av valparna, den som sprang fram till
grinden först, den fastnade mina ögon för. Det var visserligen inte den
söta, som jag sett på hemsidan, nej, det var en övertecknad liten valp
med vitt ansikte – Java. Nu hade jag redan bestämt mig, det skulle bli
den söta lilla pandan. Men, vad skulle den heta? Pandis, haha, nej. Fast
ett tag funderade jag på det faktiskt. Men när mamma föreslog namnet
Java var det det som gällde.
Nu är hon en hund som älskar människor, kan
hälsa på vem som helst, hoppar på alla, vilket inte är så roligt när
man träffar hundrädda människor. Älskar bollar gör hon, och all mat.
Skogspromenader är en av dem bästa sakerna hon vet. Vi har verkligen
kämpat för att få ett bra föremålsintresse, och nu är att kampa riktigt
kul.
Meriter:
KM guld för barn, Solna Sundbybergs brukhundsklubb
Agilityklass 1 (1 pinne)
Hoppklass 1 (0 pinnar)